Många kopplar ihop hösten (vintern?) med kyla och mys. Koftor, filmkvällar, Té, regnpromenader, spendera-hela-dagen-under-duntäcket, stora halsdukar, musiklyssnande, tända ljus, umgås med vänner och färgglada löv är några exempel.

Men hösten är också en väldigt mörk tid då solen knappt tittar fram alls och det är lätt att bli deppig.
Man grubblar, tänker på allt man borde göra istället för att bara sitta inne men man förmår sig ändå aldrig att göra det. Mörkret suger liksom ner en på ett konstigt sätt. Man befinner sig i ständig dimma och vet inte riktigt var man är påväg och håller på med.  Allt känns på något sätt jobbigt och svårt.

Livet är en bergochdalbana och just nu är det en jävligt lång uppförsbacke! Men man får aldrig glömma; det kommer alltid en nedförsbacke förr eller senare!